Dysautonomi Sverige

Vid dysautonomi upplever många symtom som yrsel, hjärtklappning och försämrad ork i upprätt position. Hos flera, särskilt vid POTS, finns en låg blodvolym (hypovolemi). Det innebär att mängden blod som cirkulerar i kroppen är mindre än normalt, vilket kan göra det svårare att upprätthålla tillräckligt blodflöde till hjärnan vid stående.
Ökat salt- och vätskeintag är därför en viktig del av egenvården för många med dysautonomi, men behovet varierar beroende på diagnos, symtombild och individ.

Varför är salt viktigt?

Salt, och framför allt natrium, hjälper kroppen att binda vätska i blodbanan. Utan tillräckligt med natrium kan mycket av den vätska man dricker snabbt utsöndras via njurarna.

För personer med dysautonomi och låg blodvolym kan ökat saltintag bidra till:

• ökad plasmavolym
• förbättrat venöst återflöde till hjärtat
• stabilare blodtryck
• minskad pulsökning vid stående

Att enbart öka vätska eller salt var för sig kan ge en viss effekt, men kombinationen har visat sig vara betydligt mer effektiv. Salt och vätska fungerar därför bäst i kombination.

Det vanligaste råden för att förbättra blodvolymen vid POTS är att öka intaget av både vätska och salt. 

Observera: Råd om ökat saltintag gäller inte alla. Personer med högt blodtryck (hypertoni) eller andra tillstånd där ett högt saltintag kan vara olämpligt bör alltid rådgöra med sin behandlande läkare innan de ökar sitt saltintag.

Hur mycket salt och vätska behövs?

Vid POTS rekommenderas ofta:

• cirka 2–3 liter vätska per dag
• totalt 8–12 gram salt (natriumklorid) per dag 
• jämnt fördelat över dagen
• gärna extra på morgonen och vid värme eller fysisk aktivitet

Det är den totala mängden salt per dag som avses. En del av saltet får de flesta redan i sig via kosten, ofta omkring 5–6 gram per dag, även om mängden varierar mellan individer. Hur mycket extra salt som behöver tillföras beror därför på hur saltintaget via maten ser ut.

Om målet är att få i sig totalt 10–12 gram salt per dag motsvarar det ungefär 2 teskedar salt sammanlagt från både mat och eventuella salttillskott.

Detta är betydligt mer än de generella kostråden hos friska personer och ska ses som en medicinsk anpassning, inte som ett allmänt kostråd. Rådgör alltid med din läkare för att hitta en mängd som passar dig. 

Det är även viktigt att tänka på att vid andra former av dysautonomi kan saltintaget behöva begränsas eller justeras, särskilt vid högt blodtryck, hjärt- eller njursjukdom.

Natrium, natriumklorid och koksalt, vad är skillnaden?

Natriumklorid (NaCl) är det kemiska namnet på vanligt bordssalt eller koksalt.

Natriumklorid består av ungefär 40% natrium (Na) och
60% klorid (Cl).

• 1 gram natriumklorid = 1 gram vanligt bordssalt.
  

Det är viktigt att skilja mellan natrium (Na) och natriumklorid (NaCl). Det är inte samma sak.

Läkare och riktlinjer pratar ibland om natrium,
inte om salt som helhet.

Därför kan det vara bra att veta följande omräkningar: 

• 1 gram salt ≈ 387,6 mg natrium
• 6 gram salt ≈ 2325 mg natrium

Natrium är den del av saltet som påverkar vätskebalans och blodvolym.
Har du fått rådet att få i dig till exempel 2300 mg natrium per dag, så motsvarar det ungefär 6 gram vanligt salt. 

Tips:
Salt/ natrium konverterare.

Elektrolyter är mer än bara salt

Förutom natrium är även andra elektrolyter viktiga, särskilt kalium.

Kalium behövs för:

• normal nervsignalering
• muskelfunktion
• hjärtats elektriska aktivitet

Hos vissa personer som ökar sitt salt- och vätskeintag, särskilt i kombination med läkemedel eller stort vätskeintag, kan kaliumvärden sjunka. Lågt kalium kan i sig ge symtom som trötthet, muskelsvaghet och hjärtklappning.

Jod, en viktig men ofta bortglömd del av saltet

I Sverige är vanligt bordssalt (koksalt) oftast joderat. Jod är ett livsnödvändigt spårämne som behövs för att sköldkörteln ska kunna producera hormoner som reglerar ämnesomsättning, energiomsättning och kroppens temperaturreglering.
Eftersom jodhalten i svensk jord är låg har salt joderats sedan 1900-talet för att förebygga jodbrist i befolkningen. Joderat salt är därför ofta en viktig källa till jod i den svenska kosten. Nationella rekommendationer kring jod ges via Livsmedelsverket.
I Sverige innehåller joderat salt 50 mikrogram (µg) jod per gram salt.

Det innebär att:

• 1 gram joderat salt ger cirka 50 µg jod
• 12 gram joderat salt ger cirka 600 µg jod

Rekommenderat dagligt intag för vuxna är omkring 150 µg per dag. Den övre tolerabla gränsen för vuxna är 600 µg per dag.

Vid medicinskt rekommenderat högt saltintag, till exempel 8–12 gram per dag vid POTS, kan jodintaget därför närma sig eller uppnå den övre tolerabla gränsen om allt salt är joderat. Samtidigt får många även i sig jod från exempelvis fisk, skaldjur, mejeriprodukter och ägg.

Flera specialsalter, exempelvis vissa havssalter, flingsalter och himalayasalter, är däremot inte joderade. Om man uteslutande använder sådana salter kan jodintaget bli för lågt, särskilt om man samtidigt äter lite fisk och mejeriprodukter.

För lite jod kan på sikt leda till att sköldkörteln förstoras (struma) och till nedsatt produktion av sköldkörtelhormon (hypotyreos), med symtom som trötthet, frusenhet och nedsatt ämnesomsättning.

För mycket jod är ovanligt vid normal kost, men kan förekomma vid intag av vissa kosttillskott, algprodukter eller högt intag av joderat salt. Ett mycket högt intag kan också påverka sköldkörtelns funktion, särskilt hos personer med underliggande eller autoimmun sköldkörtelsjukdom.

Vid högt medicinskt saltintag kan det därför vara klokt att vara medveten om det totala jodintaget. Hur saltet bör fördelas (joderat eller ej) kan vid behov diskuteras med behandlande läkare, särskilt om det finns känd sköldkörtelsjukdom.

Läkemedel som kan påverka blodvolymen

Utöver salt- och vätskeintag används i vissa fall läkemedel som syftar till att öka eller bevara blodvolymen. Dessa verkar genom att påverka njurarnas hantering av natrium och vatten.

Fludrokortison är en syntetisk variant av hormonet aldosteron. Det ökar njurarnas återupptag av natrium, vilket leder till att mer vätska hålls kvar i blodbanan och därmed kan öka plasmavolymen.
Läkemedlet används kliniskt vid bland annat POTS och andra former av ortostatisk intolerans, men det vetenskapliga underlaget vid POTS är begränsat. Möjliga biverkningar inkluderar lågt kalium (hypokalemi), vätskeretention, huvudvärk, humörpåverkan och viktuppgång. Effekten och risken för biverkningar är dosberoende.

Desmopressin (DDAVP) är en syntetisk variant av vasopressin (antidiuretiskt hormon). Det minskar njurarnas utsöndring av vatten och kan därigenom öka blodvolymen. Behandling kräver noggrann uppföljning eftersom läkemedlet kan orsaka låga natriumnivåer i blodet (hyponatremi).

När läkemedel och oral vätska inte räcker: intravenös vätskebehandling vid POTS

För många personer med POTS är ett ökat intag av salt och vätska via munnen en grundläggande och tillräcklig åtgärd för att stödja cirkulation och symtomhantering. Det finns samtidigt individer, särskilt vid svår och funktionsnedsättande POTS, där detta inte är tillräckligt trots god följsamhet till etablerade egenvårdsåtgärder.

Hos patienter med svår POTS och uttalad funktionsnedsättning används ibland intravenös vätskebehandling med saltlösning (dropp) som ett komplement.

Behandlingen kan förekomma under perioder med försämrade symtom eller i situationer där individens möjlighet att få i sig tillräcklig mängd vätska själv via dryck är begränsad.

Intravenösa saltlösningsinfusioner innebär en tillförsel av vätska direkt till blodbanan och leder till en tillfällig ökning av den cirkulerande blodvolymen. I kliniska sammanhang och patientrapporter har detta satts i samband med:

• förbättrad ortostatisk tolerans
• stabilare blodtryck
• minskad hjärtklappning
• förbättrad fysisk och kognitiv funktionsförmåga

För vissa individer har detta beskrivits som en förbättring av vardagsfunktionen och förmågan att genomföra grundläggande aktiviteter.

I flera länder förekommer intravenös vätskebehandling som en symtomlindrande åtgärd vid svår POTS, särskilt hos patienter där andra behandlingsstrategier inte gett tillräcklig effekt. I Sverige saknas i dagsläget nationella riktlinjer eller etablerade behandlingsstrategier för intravenös vätskebehandling vid POTS.

Rutinmässig eller långvarig användning av intravenös saltlösning som permanent behandling förekommer inte generellt, främst på grund av risk för komplikationer relaterade till upprepade infusioner och venaccess. Samtidigt finns klinisk erfarenhet av att behandlingen i vissa utvalda fall används under specifika omständigheter.

Försämringsperioder

Hos vissa personer med POTS förekommer perioder med tydlig symtomförsämring, till exempel i samband med:

• infektioner
• värme
• stress eller överbelastning
• försämrad mag-tarmfunktion med ökad vätskeförlust

Under sådana perioder kan det vara svårare att upprätthålla tillräckligt vätskeintag via dryck, trots individuella anpassningar. I dessa situationer förekommer tillfällig intravenös vätskebehandling som ett sätt att stödja vätskebalansen och möjliggöra återgång till oral vätske- och saltbehandling.

Nuvarande kunskapsläge

Det vetenskapliga underlaget för intravenös vätskebehandling vid POTS är fortfarande begränsat, och det finns behov av fler studier som utvärderar effekt, indikationer och långtidssäkerhet.

Samtidigt visar patientrapporter att behandlingen kan ha betydande funktionell effekt.
I en enkätundersökning genomförd av Dysautonomi Sverige i augusti 2025 uppgav en majoritet av de svarande som provat intravenös vätskebehandling för POTS att de upplevde en tydlig förbättring av sin vardagsfunktion under pågående behandling.